-3,6kg

Då har jag nu börjat min fältstudie av Prenet. För två veckor sedan vägde jag mig och gjorde en BIA-mätning och för en vecka sedan började jag med måltidsersättningarna.

De två första dagarna är kostersättning, vilket innebär att du kan byta ut alla måltider mot dessa shaker. Då äter du fem gånger om dagen med tre timmars mellanrum. Den första dagen var jobbig! Andra dagen kändes mycket bättre och jag var inte särskilt hungrig. Däremot hade jag godisnoija... Var nästan så att jag såg choklad som hägringar framför mig.

När tredje dagen kom så skulle jag få äta riktig mat på kvällen och ni kan gissa vad jag längtade! Jag som annars brukar se mat som ett nödvändigt ont och helst vill slippa laga mat - jag njöt riktigt av att få ställa mig vid spisen och laga mitt första mål lagad mat på två dygn! Mmmm...

Visst har jag varit godissugen, men jag har inte varit hungrig, så det visar tydligt på att jag klarar mig på mängden även om jag tränar en del. Därmed visar det (vilket jag redan listat ut) att jag hanterar känslor mm med att äta något sött. Där har jag något att jobba med!

I helgen var det kalas och jag tillät mig att ta lite fika och det kändes helt okey. Nu i helgen är det dags för mitt eget kalas och även då kommer jag att tillåta mig att gotta mig lite. :)

Idag gjorde jag min andra mätning. Vikten stannade på 82,9kg. BIA-mätningen visade att det var mestadelsfett, men även en minskning av muskelmassan samt en viss ökning av vätska i kroppen. Det indikerar att jag äter för lite, så nu ska jag försöka vara mer noggrann och få i mig mer!

Jag är jättenöjd! 3,6kg på två veckor är verkligen inte fy skam! Fortsätter jag så här så har jag snart nått mitt mål! Vet dock att jag kommer att stöta på hinder på vägen, men jag njuter av stunden!

My imaginary friend

Vi har väl alla hört om barn som har en låtsatskompis? Vi vet också att det finns barn som hamnar i dåligt sällskap, att föräldrarna inte gillar umgänget och förbjuder sina barn att umgås med vissa personer? Just för att de inte är vänner, utan drar in andra i dåligheter...

Jag har en sån "imaginary friend". Min "vän" heter socker. Jag är beroende av socker och vill hela tiden ha mer. Det känns bra när jag äter godis, men det är en falsk känsla. Socker ökar behovet, men är egentligen skadligt för mig. Ungefär som en falsk vän som drar in en i dåligheter... Nu är det dags för att bryta "vänskapen", men det är riktigt svårt!

Avgiftning från socker är som att se ubåtar när man är jättekissnödig, hallucinationer av vatten i öknen... Jag ser godis och choklad framför mig... Tänker på det varje dag... Längtar efter att sätta tänderna i chokladtårta! Åååhhh... Det är så lätt att tänka: "Bara en liten bit" men en liten bit blir oftast mycket mer...

Hur gör man egentligen för att bryta en relation som rent utav är skadlig? Varifrån får man kraften att stå emot?

Prenet

Jag har bara några månader kvar av min utbildning och sen är det dags för allvaret och söka sig ut i arbetslivet.

Större delen av terminen har vi något som heter LIA (Lärande i Arbetet) och jag är placerad på Massageterapeuterna i Västerås. De har gym, personlig träning, olika massage- och SPAbehandlingar samt ett viktnedgångsprogram som heter Prenet.

Prenet erbjuder coaching i form av kognitiv beteendeterapi, BIA-mätning som anger mängden fett, vätska och muskelmassa i kroppen samt måltidsersättningar som är ett hjälpmedel att förändra ätbeteendet.

Jag håller just nu på att lära mig hur Prenet fungerar och det är otroligt intressant. Som en del i arbetet så ska jag även göra en fältstudie, vilket innebär att jag ska följa programmet minst en vecka för att ta reda på hur det känns. På så sätt blir det lättare att bemöta klienterna, i och med att jag vet vad de går igenom.

Först börjar man de två första dagarna med Prenet Go, vilket innebär att alla måltider består av kostersättning. Jag har valt shake med chokladsmak. Därefter fortsätter man med att byta ut två av måltiderna med måltidsersättning samt äter ett mål lagat mat per dag. Jag kommer att köra det här under en veckas tid för att ta reda på hur kroppen mår och vad som händer.

För att ni ska kunna följa utvecklingen redovisar jag mina siffror här:
Vikt: 86,5 kg
Fettmängd: 31,5 kg = 36,4%
Vätska: 22,1 kg = 25,5%
Muskelmassa: 32,9 = 38%
Målsättning: Fettminskning med 18 kg för att komma ner till 20% fett av kroppsmassan

Motgångar, men framför allt FRAMGÅNGAR!

Hej igen!
Nu har det gått pinsam lång tid sedan jag skrev senast!

I maj/juni gjorde jag klart utbildningen till personlig tränare och JAG KLARADE DET! Vilken härlig känsla! Tjockisen är numera personlig tränare... ;)

Under sommaren gick jag en utbildning för att bli massageterapeut och certifierad massör och även detta klarade jag galant! Vilken känsla!

Det känns fantastiskt bra att ha uppnått mina mål under det här året!

Det som gått mindre bra är min fysiska prestation. Jag kunde inte vara med på IForm-loppet på grund av höftledsinflammation. När det var som värst hade jag så ont att jag knappt kunde gå. Träningen blev i stort sett obefintlig, jag kunde inte ens gå promenader och jag tröståt. En enkel fråga: Vad händer då?! Jo, jag gick ju upp i vikt så klart!

Nu står jag här med skägget i brevlådan... Under de 1,5 åren jag nu bott i Sverige har jag sakta men säkert gått upp alla kilon jag gick ner då jag bodde i England. Det känns som ett stort misslyckande och jag är otroligt besviken på mig själv!

Nu är det dags att en gång för alla ta tag i mina problem, sluta tröstäta och satsa på hälsan.

Löpträning

Ursäkta att jag inte skrivit på länge! Det har varit lite för mycket i mitt liv på sistone... Jag har dock försökt komma igång med löpträningen, då jag anmält mig till IForm loppet i Stockholm 11 augusti. Då ska jag springa 1 mil. Woho! Helt plötsligt blev jag taggad som sjutton!

Jag har insett att jag har en oerhört lång startsträcka. Faktum är att jag kommer in i andra andningen först efter cirka tre, fyra kilometer. Då jag springer rätt långsamt skulle jag tro att det handlar om cirka trettio minuter. Då kan jag helt plötsligt öka tempot och springa ganska obehindrat, under förutsättning att terrängen är ganska flack.

Nackdelen med mig är att jag jämför mig med alla andra och blir ledsen över att jag är så långsam och jag trycker ner mig själv och tänker att jag är värdelös. Det negativa tänket ska jag sluta med för ingen blir ju lyckligare av det!

I söndags var jag smått deprimerad, frustrerad och ledsen, så jag gav mig ut på yttre slingan vid Rönnby, vilket innebar en tur på cirka 16 km totalt sett. Det var nog lite för häftigt! Jag vet ju att man behöver börja lite försiktigt och vänja kroppen, men det där var egentligen ingen träning utan mer en bestraffning... Dessutom började regnet ösa ner så när jag kommit drygt halvvägs så blev jag blöt och kall! De sista kilometrarna suckade och stönade jag mig igenom, så jag blir inte förvånad om det var någon som hörde mig!

Idag sprang jag snabbdistans, vilket innebär att jag skulle springa 2,5 km så snabbt som möjligt. På www.ekodemos.se kan ni läsa om testvärden och vilket testvärde som är godkänt utifrån ålder. Med tanke på min ålder (skrivs dock inte ut här!) så ska jag ha ett testvärde om minst 44 för att inte få ett ohälsosamt lågt testvärde (under 35) vid 65 års ålder. Den nedslående nyheten är att jag har ett testvärde om 35 idag. Anledningen till detta är nog till stor del att jag är för tung, men min förhoppning är att jag ska bli lättare under sommaren. Nu är det ännu större anledning att kämpa med konditionsträningen och öka syreupptagningsförmågan!!!

Målet är att jag ska ha kortat ner min löptid med 3,5 minuter på distansen 2,5 km och detta ska jag ha klarat av i mitten av augusti. Nu kör vi!!!

Chinese Zodiac Signs

Jag fick frågan häromdagen vad jag har för Zodiac tecken och jag vet att det är Kaninen, men jag hade ingen aning om vad det innebär. Nu har jag hittat en beskrivning om hur man är om man är född i Kaninens år:

http://www.chinesezodiac.com/rabbit.php#personality

Stämmer faktiskt otroligt bra!

LCHF - Low Carb High Fat

Det skrivs ju så mycket om olika dieter i media. Dock vill jag poängtera att dieter är till viss del ett komersiellt påhitt för de som vill gå ner i vikt. Det finns pengar att tjäna på alla personer som vill gå ner i vikt och dieterna utlovar snabba resultat - annars skulle ingen betala för det! Men hur hälsosamma är de egentligen?!

Diskussionen om fett har gått varm i media och det är inte lätt att veta vad man ska tro. När vi dessutom (i alla fall jag) har växt upp med light-modellen tar det emot att öka fettintaget.

Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att prova på LCHF, vilket innebär att man äter ytterst lite kolhydrater men desto mer proteiner och allra helst FETT. Som sagt, det tar emot lite att äta fett, men skam den som ger sig!

Jag märkte ganska snart vissa förändringar, vilket består av:
- från att ha problem med diarré och ha gått på toaletten 5-10 gånger per dag så normaliserades tarmfunktionen
- jag står mig mycket längre på varje måltid och får inte samma blodsocker svackor
- magen är inte lika "svampig" vilket tyder på att jag med tidigare kost samlat vätska.
Jag har inga som helst problem att träna och märker ingen prestationsförsämring, vilket vissa kolhydratförespråkare hävdar. Jag har läst en mängd olika litteratur och kommit fram till att allra helst kvinnor oftast mår bättre av att äta mer protein och fett samt minska ner intaget av kolhydrater. Detta beror bland annat på att proteiner och fett är delaktiga i vår hormonproduktion vilket hjälper till att balansera densamma.

Jag har inte lyckats äta exakt som LCHF förespråkar då det tar emot lite rent mentalt att äta mycket fett. Dock är jag övertygad om att jag mår bättre av att äta övervägande del protein och fett och minska ner på mitt intag av kolhydrater. En gissning är att jag borde ligga runt 40E% protein, 30E% fett och 30E% kolhydrater. Det enda jag kan säga till er andra - prova er fram och fundera över hur kroppen fungerar!

Fotnot: Fläskpannkaka till frukost

Årets andra löprunda

Nu har jag satt igång med löpträningen. Min första runda var i förrgår, då jag sprang längs ån fram till Rocklunda, sprang en liten sväng på ett MTB spår och sedan vände jag hemåt igen. Dessutom tog jag tre extra vändor upp och ner för trappan under Vallbybron, så det kändes som ett bra dagsverke!

Idag var det dags för årets andra runda. Starten gick från Vetterslundsgatan och vidare ner till Råbyleden, förbi Oxbacken, ner till Lögarängen, längs Mälaren till industriområdet, vidare uppför backen mot Hammarby och avslutades när jag var tillbaka på Vetterlundsgatan (drygt 6,5 km).

Redan innan jag började hade jag ont i ryggslutet, så efter ungefär halva sträckan blev jag tvungen att stanna till och försöka sträcka ut ryggen. Det var skönt och jag tyckte nog att jag hade ett bra tempo i början, men efter att jag stannat till och stretchat ryggen fick jag inte in någon bra rytm igen. När jag kom tillbaka hem så blev jag besviken när jag insåg hur lång tid det hade tagit.

Idag när jag pratade med pappa sa jag att han brås på sin far, envisa gubbe... Det sa jag med glimten i ögat och med kärlek, men det stämmer att envisheten ligger i släkten. Det är denna egenskap jag tänker utnyttja till min fördel för att öka min prestation! Nu jä-lar ska här pushas till nya nivåer!

Livet är bara till låns...

Jag erkänner - jag har antingen en försenad 30-års kris, alternativt en för tidig 40-års kris... Jag kan inte låta bli att fundera över existentiella frågor. Vad är meningen med livet? Vad har jag som är värt att leva för? Vad vill jag uppnå med mitt liv?
Vad tror ni svaret blev?!
KÄRLEK

Jag älskar mina anhöriga och min största längtan är att ha en egen familj, känna samhörighet och trygghet.

Mina föräldrar är tyvärr skilda och har funnit en ny käresta på var sitt håll. Jag är glad för deras skull, men detta bidrar även till att vi inte längre är en familj. Jag har en mamma och en pappa, men vi är inte längre en enhet.

Jag har länge längtat efter att ha en egen enhet/familj. Någon att dela bostad med, dela mitt liv med. Jag vill ha ett hem där jag har möjlighet att bjuda hem familj och vänner på middagar. Det är till och med så att jag börjar fundera över om jag gör rätt i att välja bort barn?! Är det inte så att jag försökt lura mig själv i alla dessa år, att tro att jag inte vill ha barn, av rädsla att jag aldrig skulle träffa någon som ville ha barn med mig? Nu har jag ju förmånen att ha träffat en fantastisk man, dock en man som redan satt barn till världen och som anser att han har gjort sitt. Hur ska jag hantera det?

Pappa sa häromdagen att jag är en typisk "matmamma" och väldigt lik farmor. För tio år sedan skulle jag ta det som en förolämpning och bli ledsen, men faktum är att jag ser värdet i det idag och jag är stolt! Jag skulle bli en fantastisk mamma!

Just nu surrar mina tankar ännu mer, då en av de viktigaste personerna i mitt liv ligger på akuten med hjärtfel. Jag är rädd, ledsen och känner mig otroligt ynklig. Dock inser jag att jag har en stor gåva; jag kan älska och vårda de omkring mig. Jag kan göra nästan vad som helst för de som står mig nära!

Ännu en gång blir jag påmind om att livet bara är till låns. När jag hittade en knöl i mitt bröst och mycket tydde på att det var cancer så kom jag fram till att viktigast av allt var att få vara nära de jag älskar och de som älskar mig. När det sedan visade det sig vara något helt ofarligt lyckades jag tyvärr alldeles för snabbt glömma bort den känsla och insikt det hade gett mig. Jag som trodde att jag hade lärt mig... Nu står jag här igen och inser att livet är tidsbegränsat och att vi faktiskt inte ens vet hur mycket tid det handlar om. Jag vill och behöver ta vara på mitt liv, lyssna på mig själv och mina önskningar. Vem är Ella och vad behöver jag?! Svaret är än en gång: KÄRLEK!

Livsmedelsverket - förlegad pengaslukare?!

Life Hälsobutiken har gått ut med en kampanj där de berättar om studier som visar att näringsinnehållet i vår kost är sämre än i början av 1900-talet och att vi därmed kan behöva tillskott även om vi äter en bra och varierad kost.

Nu har Livsmedelsverket gjort en anmälan mot Life, just på grund av denna kampanj. Min spontana reaktion är att Livsmedelsverket har (ursäkta uttrycket) skitit i det blå skåpet! Jag har redan tidigare ifrågasatt Livsmedelsverkets funktion då jag tycker att de påvisat inkompetens och byråkratiskt enkelspårighet i fråga om bland annat mättat fett och fördelning av makronutrienter som protein, kolhydrater och fett. Att de nu anmäler ett företag för att de har ifrågasatt näringsinnehållet i livsmedel (vars påståenden dessutom bygger på publicerade vetenskapliga studier) det är ju rent befängt!

I mina ögon är Livsmedelsverket numera en onödig instans som bara kostar skattepengar - skattepengar som skulle borde komma oss skattebetalare till nytta!

Jag anser att man istället borde satsa på folkhälsa genom att subventionera hälsorelaterade tjänster och på så sätt uppmuntra befolkningen att ta ansvar för, och öka sin egna hälsa. Vi har ju fått ROT-avdrag och skatteavdrag för hushållsnära tjänster... Är vårt hem viktigare än våra kroppar?!

Enligt mig vore det mer samhällsekonomiskt försvarbart att ge skatteavdrag för hälsorelaterade tjänster. Genom att t.ex. gå på regelbunden massage, motionera samt att aktivt jobba med sin egen stresshantering så skulle vi uppnå en bättre folkhälsa. Detta skulle innebära större effektivitet på arbetsplatsen, färre sjukdagar och förhoppningsvis ett minskat behov av sjukvård. Vem som helst med ekonomiskt kunnande skulle kunna räkna ut att här finns det pengar att spara!

Statliga instanser kan tyvärr bli byråkratiska och ineffektiva och jag vågar säga att Livsmedelsverket inte längre gör rätt för pengarna. Jag skulle hellre se att vi använde pengarna så att de kommer oss svenskar till nytta på ett mer direkt sätt!

Vart tog näringen vägen?!

Allt fler studier hävdar att maten idag innehåller mindre mängd vitaminer och mineraler jämfört med för 50-60 år sedan. På www.vitaminsidan.se kan ni läsa:
"Vissa Säkra Minskningar
En betydligt mera vederhäftig studie publicerades 2004 av Davis och medarbetare; University of Texas (i J. Am. Coll. Nutr. Vol 23(6) sid 669-82). Dessa forskare hade jämfört näringsvärdesdata för 43 olika grönsaker i amerikanska jordbruksdepartementets officiella livsmedelstabeller, upplagorna 1950 och 1999. Man strävade efter att välja ut grödor, som var så identiska som möjligt och kunde jämföra 13 näringsämnen. För hela gruppen av produkter förelåg statistiskt säkra minskningar för 6 näringsämnen; i genomsnitt från 6 procent för protein till 38 procent för riboflavin. För kalcium var skillnaden 16 procent, för järn och vitamin C cirka 15 procent samt för fosfor 9 procent."

Life Hälsobutiken har gått ut med en kampanj där de berättar om studier som visar att näringsinnehållet i vår kost är sämre än i början av 1900-talet och att vi därmed kan behöva tillskott även om vi äter en bra och varierad kost.

Själv är jag övertygad om att det är sämre näringsinnehåll i vår kost nu jämfört med tidigare. Allting handlar numera om pengar. Skördarna ska bli så stora som möjligt, tomaterna ska bli så stora som möjligt, växa på kortast möjliga tid osv. Det handlar om kvantitet och storproduktion! Har ni någonsin hört om en lantbrukare som fått betalt utifrån näringsinnehållet i tomaterna? Näe, trodde inte det... Ju större mängd desto mer betalt! Genmodifierade produkter handlar ju bara om storlek, inte om innehåll.

När jag skriver detta poppade det upp en liknelse i huvudet... Bröst!
Det är ju så populärt med bröstförstoringar och man bryr sig knappt om vad det är man stoppar in i kroppen, bara ytan blir större. Vid första anblick dras man till ytan. Det som är stort drar blickarna till sig, men i slutänden är det ju ändå personens inre som styr... Kanske vi som konsumenter ska börja resonera på samma sätt med maten vi stoppar i oss?! Trots allt blir vi ju vad vi äter...

Bristande självkänsla

Jag döpte bloggen till "Jag kan" men kanske skulle jag ha benämt den "Jag är bra" istället. Idén med bloggen är ju att jag ska peppa mig själv och andra att ta vara på sina unika tillgångar och göra det bästa av det.

I mitt fall så brukar jag ha ganska högt självförtroende och jag vet vad jag är bra på - förutom när det gäller fysiska prestationer. Det är min akilleshäl om något. Om jag i arbetslivet visar framfötterna och kan säga att det här är jag bra på, så blir jag direkt en liten rädd mus så fort det handlar om något fysiskt. Då kryper jag ihop och känner att jag kan inte, jag är värdelös...

Jag har dessutom svårt att se personen Ella. Det enda jag ser är det yttre och enligt mina mått mätt så duger jag inte. Jag har någon underlig idé om att jag borde se ut som en fitnessmodell för att duga. Vem säger det?! Hur många ser ut som en modell över lag?

Den här osäkerheten ställer till det för mig med tanke på mitt framtida arbete. Jag behöver, både personligen och för min framtida yrkesutövning, bli tryggare i mig själv och säga: Jag är bra precis som jag är!

Faktum är att jag aldrig kommer att uppnå elitnivå i någon sport, men det strävar jag ju inte heller efter. Jag skulle ju säga till andra att så länge de gör sitt bästa och försöker utveckla sina förmågor så är det jättebra - kanske är det läge att jag börjar intala mig själv detsamma! Som jag skrev tidigare - varför jämföra sig med andra?! Det intressanta är ju din egna utveckling!

Som en person i min närhet sa: Ella, du är en fantastisk tjej med härlig utstrålning som man inte kan låta bli att tycka om! Däremot är du inte rolig att ha att göra med när du deppar ner dig och ser dig som en tjockis, då är du rent av hopplös!

Nu får det vara slut med vältrandet i självömkan! Nu är det dags för mig att inse vilken fantastisk tjej jag är och jag hoppas verkligen att även ni inser hur fantastiska och unika ni är!

Löpträning

Snön smälter bort alltmer och lusten att ge sig ut i spåret ökar. Jag ser verkligen fram emot att börja löpträna och dessutom vara med och springa något lopp i år!

Planen är att jag ska jobba mycket med backträning och springa i terräng, vilket kommer att ge mig styrka i benen samt ett bättre flås. Det kommer i sin tur att bidra till att det blir mycket enklare att springa på vanlig flack terräng under ett lopp. Jag ska försöka njuta av att vara utomhus så mycket jag kan och gymmet kommer nog att vara ett minne blott under sommaren.

Jag har möjligheten att få träningssällskap, men jag vet inte om det är min grej. Tyvärr har jag ju förmågan att jämföra mig med alla andra och racka ner på mig själv bara för att jag anser att jag är sämst. Tänk va skönt det skulle vara om jag för en gång skull kunde skippa prestigen och göra saker bara för att det är roligt! Om jag någon gång kunde låta bli att jämföra mig med alla andra... Men det är ju tyvärr det vi ofta gör: jämför oss med alla andra. Det mest rättvisa vore väl att jämföra sig med sig själv?! Att se sina egna framsteg?!

Det är i alla fall härligt att våren närmar sig och imorgon kan det möjligen bli årets första löp tur!

En PT åt PT:n

Att pressa sig själv till det yttersta är svårt. Hjärnan brukar svika och säga att du är så trött att du borde sluta med det du gör, innan kroppen egentligen är helt utpumpad. Vissa säger att när hjärnan säger stopp så har vi minst lika mycket till att ge.

Jag är snart utbildad PT och jag måste erkänna att jag själv behöver en PT. Just när det gäller att pressa till det yttersta - det har jag så svårt att göra på egen hand. Det är så motiverande att ha någon som pushar på, samt att du vill ju inte ge vika heller! Det blir ju lite av en maktkamp och "jag ska minsann visa"...

Därför kan jag rekommendera att man skaffar sig en träningspartner som är lika motiverad som du. Just när det gäller intervallträning så kan det vara bra att ha någon att rejsa mot - just för att pressa dig själv och flytta dina gränser. Det kan vara en hjälp att utvecklas och bli starkare, snabbare och mer uthållig.

Livslängd och livskvalitet

Hjärnan, ja faktiskt hela människokroppen, är otroligt lurig och mest av allt - så fantastisk! Det gäller egentligen alla levande individer. Redan i mammas mage börjar hjärtat att slå och det håller oss igång ända tills vi blir gamla och dör. Det är i liknelse med en glödlampa som lyser starkt i början men allt eftersom tiden går så blir ljuset allt blekare tills tråden går av och lampan slocknar. Vi behöver inga sladdar, likt lampor eller microvågsugnar, som tillför energi. Vi är vandrande energistationer!

Dock bör vi komma ihåg att det är bland annat vår livsstil som avgör hur länge vi får leva. Trots att vi drabbas av allt fler sjukdomar så lever vi längre. Medellivslängden var lägre för hundra år sedan. Frågan är om det är till det bättre eller sämre? Som det är nu så blir det allt vanligare med sjukdomar som artros, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar osv. Det innebär alltså att vi lever längre men är sjukare.

Hur värderar vi våra liv? Är det mer värt att leva längre, trots att livskvaliteten är lägre pga allsköns sjukdomar, eller skulle det vara mer värt att leva ett kortare liv men med en högre livskvalitet utan några allvarligare sjukdomar?

Det är ungefär som de som säger att det är för sent att börja träna, "jag är för gammal och det går inte att lära gamla hundar att sitta". Träning har väl inget att göra med om du är arbetsför eller inte! Träning, eller låt oss benämna det motion, är ju ett sätt att hålla oss hälsosamma, ge oss möjligen att hålla smärtor och stelhet borta och det kan även bidra till en njutbar pension. För de allra flesta ser ju fram emot pensionen; att vara ledig, kanske passa på att resa, göra saker de inte haft tid med tidigare osv. Förutsättningen är ju att du är frisk och kan göra alla dessa saker. Om du inte tar hand om dig är det risk att pensionen blir en passage mot graven, istället för ett tillfälle att njuta av livet till fullo.

Som ung tänker man inte på ålderdom och död - då är man ju odödlig, men ju äldre man blir, desto vanligare blir det med lite småkrämpor.

Jag har tidigare skrivit om frågan :"vad vill du ha åstadkommit med ditt liv när du är gammal?" Jag har fortfarande inget svar på frågan så jag får klura på det ett tag till och återkomma när jag är redo att svara.

Sjukvårdens trovärdighet?!

Min pappa har haft höftledsartros sedan han var 36 år. Först i femtioårsåldern fick han operera in en ny höftled på höger sida. Innan dess så var han för ung - vilket innebär att han har gått och haft ont och fått allt sämre rörlighet under minst 16 år. Hur många skulle acceptera det?! Förutom att han då har ont så har han så klart fått mediciner för att klara smärtan. Lagom innan han skulle operera höftleden fick han en hjärtinfarkt så höftledsoperationen fick skjutas på framtiden. När höften väl var utbytt så fick jag en ny far - en som kunde gå utan att halta och faktiskt kunna hålla lite tempo och till och med vara ute och svänga om på fredagskvällarna! Sen började vänstersidan att strula... På bara några månader så förvärrades hans situation avsevärt och röntgenbilderna visade att höftledskulan höll på att vittra sönder. Till sist fick han en köplats för operation... Vårdgarantin säger ju att man ska få en operation inom tre månader, men se det kan man glömma! Pappa fick allt mer ont och på sista röntgenplåten visade det sig att höftledskulan har kolapsat! Jag hävdar bestämt att han ska använda sig av sina kryckor eftersom han knappt kan gå, men som den tjurskalliga gubbe han är så envisas han med att linka fram i takt av en sköldpadda.

Jag ringde till pappa för att få lite mer bakgrundsinformation men han vet inte vad medicinerna han äter är till för (han har åtta olika mediciner!) men jag fick namnen på dem så att jag kunde forska vidare. Sedan frågade jag honom om han fick besked om sitt glukosvärde när han haft hjärtinfarkten, men det hade han ingen aning om. Anledningen till att jag frågade är den att jag precis fått höra om en studie som säger att 33% av de som kommer in med hjärtinfarkt har början till diabetes, samt att runt 30% har utvecklad diabetes. Hjärtinfarkt kan alltså vara en utlösande faktor till diabetes - eller ska man se det som att personerna går med diabetes utan att veta om det och att det är diabetesen som är orsak till hjärtinfarkten?

Att inte upptäcka diabetes kan vara livsavgörande. Att gå för länge med diabetes utan åtgärd blir för påfrestande för kroppens organ och kan orsaka njursvikt, leversvikt och i slutänden även till döden. Därmed anser jag att det är viktigt att pappa tar reda på om han visar teckan på att vara i förstadium till diabetes.

Så till nästa sak - hans åtta mediciner. Jag vet inte vad jag ska tro om sjukvården idag. Det verkar vara så enkelt att bara stoppa i patienterna en massa olika piller och för att bota symtomen istället för att titta på orsaken som ger symtomen.

Det här är pappas mediciner:
1. Trombyl - blodförtunnande medicin. Kan orsaka blödningar.
Jag skulle säga - äter mer lax (Omega 3) så får du samma effekt på naturlig väg!

2. Simvastatin - för att sänka kolesterolvärdena.
Genom att äta vattenlösliga fibrer kan man sänka både kolesterolvärdena och minska blodsockerpåslaget. Vattenlösliga fibrer bildar gele och denna gele binder upp kolesterol, slaggprodukter samt att utsöndringen av glukos från kolhydraterna i kosten bromsas upp.
Linfrön, psylliumfrön, betaglucare är sådant man kan ta för att minska kolesterolet.
Motion ökar det goda kolesterolet HDL.

3. Felodipin - blodtrycksmedicin. Vissa blodtrycksmediciner kan orsaka tunnhårighet på hjässan.
Blodtrycket kan sänkas på naturlig väg genom motion och bra kost.

4. Aminoferm - urindrivande samt blodtryckssänkande.
Varför två mediciner som sänker blodtrycket?
Finns örter som är urindrivande...

5. Atenolol - Betablockerare
Bromsar upp stresshormonerna. Stresshormonerna kan öka blodtrycket men genom att bromsa upp dessa får man inte samma påslag och ingen blodtryckshöjning. Hmm... Det här var tredje medicinen för högt blodtryck...?!

6. Alganex - inflammationsdämpande med smärtstillande och febernedsättande egenskaper. Används först och främst för smärtlindring mot reumatiska smärtor samt menssmärtor. Biverkan: kan ge magproblem

7. Omeprazol - minskar magsyran och hjälper till vid magbesvär.
Så klart att magen tar stryk av alla tabletter! Så nu måste han ta tabletter för att motverka de symtom som orsakas av de övriga medicinerna...

8. Alvedon Forte - smärtstillande vid akut smärta

Dock är det inte slut här. Flera av medicinerna kan påfresta njurarna och orsaka njursvikt. Det har också konstaterats att om man blandar Trombyl och Alganex så orsakar de ofta blödande magsår (vilket pappa så klart fick!)

Det är skrämmande att det hela tiden dyker upp nya mediciner på marknaden, mediciner som kanske funnits i en studie under 1-2 år och som sedan godkänns. Biverkningarna dyker upp långt senare, då personer har använt dessa preparat under låt säga 20 år.

Jag börjar ifrågasätta vår sjukvård och begreppet "vetenskapligt bevisat" allt mer. Varför skulle ett preparat som funnits på marknaden i ett par år, som har en "vetenskapligt bevisad effekt" vara bättre än något som använts i tusentals år? Vad säger det egentligen att något är vetenskapligt bevisat? Borde det inte vara mer värt att en produkt har använts i flera tusen år och där det inte finns några kända bieffekter?!

En annan aspekt till vår vetenskapliga värld är ju att den styrs av pengar. Det görs inga vetenskapliga undersökningar på produkter som de inte kan söka patent på för det ger ju inga pengar. Forskning kräver pengar! Detta innebär att det finns ingen direkt forskning på naturpreparat.

Ytterligare en svårighet är att för att kunna påvisa effekter, av både positivt och negativt slag så skulle det egentligen behöva göras studier under många, mångar år - kanske under minst en generation, för att verkligen kunna säkerställa eventuella skadliga bieffekter. Vem skulle ha råd med en sådan studie? Nej just det, det är därför vi får agera testkaniner.
Vill du verkligen vara en testkanin?!

Rörelse, motivation och livsglädje

För de som inte skaffat sig vanan att träna behöver kämpa lite extra i början för att hitta motivationen. När det väl blivit en vana kommer du att känna att du inte kan vara utan din träning och det blir något du ser fram emot.

Nu menar jag inte att alla måste gå till ett gym och svettas - du kan lika gärna röra på dig utomhus och passa på att njuta av naturen! Det viktiga är att du rör på dig i ett tempo så att du blir svettig och lätt anfådd under minst 30 minuter om dagen. Det är grundförutsättningen för ett hälsosamt leverne och för att minska risken för bland annat diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Själv har jag under flera år tränat sex dagar i veckan och vissa dagar har jag kört ett pass på morgonen och ett på kvällen. Allt jag har gjort har varit ren desperation för att gå ner i vikt! Därefter kommer besvikelsen när jag inte uppnår de resultat jag vill ha... Jag drar på mig förkylningar, får problem med ett överbelastat knä, drabbas av oförklarliga magåkommor som läkaren benämner IBS bara för att han inte vet vad det är för något...

För snart ett halvår sedan träffade jag en fantastisk kille och blev kär. Det är en sund, stabil kille med båda fötterna på jorden. Han tycker om att röra på sig, men viktigast för honom är att kunna njuta av naturen, inte motionen i sig. Därmed skulle han ALDRIG sätta sin fot på ett gym! Istället går han promenader, åker längdskidor, cyklar, åker inlines och tar en tur i löpspåret då och då.

Han har börjat ifrågasätta mitt resonemang och ställt frågan: Var finns livsglädjen?!

Det har fått mig att fundera... Här har jag, under hela mitt liv, kämpat mot mig själv, min kropp, mitt utseende. Jag har aldrig kunnat förlika mig med hur jag ser ut och hela tiden kämpat för att "duga". Jag har alltid varit överviktig och alltid känt att det är något jag måste göra något åt (började redan i låg-/mellanstadiet då jag ordinerades extra gymnastiklektioner och fick gå till skolsköterskan för kostråd).

Gymnastiklektionerna var en plåga eftersom jag 1) alltid var kvar till sist när klasskamraterna skulle välja lag 2) till slut hellre lät bli att försöka än att visa att jag inte kunde... När vi skapade ett basketlag för att det var kul med basket så plockade vår tränare, tillika gymnastikläraren Randy Task, bort mig från matcher för att han tyckte att jag inte sprang tillräckligt... Då var jag runt 11 år gammal.

Under hela mitt liv har jag känt mig otillräcklig, misslyckad och värdelös. Att jag hade bra läshuvud och var bland de bästa i klassen på det teoretiska, det hade ingen betydelse. Jag var ju en tjockis och totalt värdelös...

Så långt jag kan minnas har mitt liv varit fyllt av ångest, gråt och bestraffningar. De senaste tio åren av mitt liv har egentligen bara varit fokuserade på mig själv, att gå ner i vikt, att hata mig själv, gråta över att jag är tjock och misslyckad och sedan börja tröstäta för att det spelar ju ändå ingen roll hur mycket jag kämpar, jag gick ju ändå inte ner i vikt!

Nu blev det en lång utläggning, men det här en öm tå som genast får igång mig. Öm tå är, även om det bara är en liknelse, en underdrift...

Men vart är då livsglädjen? Jag vet ärligt talat inte.

Därför bestämde jag mig för att skippa det här med träningsscheman för ett tag och bara göra det jag tycker är roligt. Jag försöker hinna gå på ragga dancehall pass eftersom jag tycker om dans, musik och rytmer. Jag gillar box och body combat och försöker hinna på dessa pass också. Jag har börjat åka längdskidor och det är härligt! Samtidigt har jag fortfarande det här i mig att jag måste träna varje dag, annars går jag upp i vikt. Jag kan aldrig koppla av helt och bara njuta av att leva...

Eftersom jag går en utbildning och fått lära mig om stresshantering, träningslära, näringslära osv så borde jag ju veta vad jag ska göra för att må bra, eller? Det gör ju saken ännu värre med mitt negativa tänkande (skrattar). Jag vet precis vad jag ska göra men är så värdelös att jag ändå inte kan klara av det!

Jag har även en klok mor som brukar säga till mig: När du blir gammal och ser tillbaka på ditt liv, vad vill du se då? Ska livet bara vara en kamp om din vikt?! Vill du inte få ut något mer av livet än så?
Klart jag vill få ut något av livet och jag vill må bra! Jag måste bara klura ut hur...

Jag kan!

Under hela mitt liv har jag haft den inställningen att jag inte kan. Näe, jag är för tjock, för ful, för kort, för långsam osv. Jag har hela tiden talat om för mig själv vad jag inte är särskilt bra på. Hur tror ni det slutar? Jo, en självkänsla som ligger i botten och skvalpar och en uppfattning om mig själv som totalt misslyckad.

När jag började träna med en personlig tränare så gav han mig utmaningar och jag vågade väl inte säga emot utan tänkte att "han märker väl att jag inte klarar av det...". Det är bara det att varken han eller jag gav upp och det visade sig att jag har så mycket kapacitet jag inte visste om!

Nu, ett par år senare är jag mer vältränad än jag någonsin varit. Jag går en utbildning för att byta bana helt och hållet och jag har planer på att starta eget när utbildningen avslutas.

Jag har aldrig vågat delta i något lopp då jag inte vill få bekräftat hur dålig jag är... Vem säger att resultatet är dåligt?! Att delta i ett lopp är ju jättebra - man kommer ut och rör på sig!!! Vissa har ju som mål att bara ta sig runt över huvudtaget. Jag måste ju inte vinna bara för att jag är med, eller hur?! För ärligt talat, jag kommer aldrig att vinna. Det är bara ett konstaterande.

Så... Nu har jag gjort det! För första gången i mitt liv har jag anmält mig till ett lopp där jag ska springa 10 km i augusti. (Gott om tid att träna). Dess för innan tänkte jag delta i Vårruset i maj (5km). Ska försöka dra ihop till ett lag så att vi kan ha picknic efteråt och det är ju alltid bra att få andra att aktivera sig också.

Nu i veckan fick jag en förfrågan av en gammal kompis om jag kan hjälpa henne att komma i form. Hon är i nuläget helt otränad och har som mål att åka Tjejvasan 2011. Självklart ska jag hjälpa henne och dessutom tänker jag själv ha som mål att delta! Med detta vill jag visa att inte bara jag, utan ALLA KAN!

Från soffan till spåret

Det är ett faktum att allt fler sitter dagarna i ända. Vi tar bilen till jobbet, parkerar så nära ingången som möjligt, sitter på en kontorsstol hela dagen, skickar mail till kollegan i rummet bredvid istället för att lyfta på häcken och gå de få meter som krävs! Vad händer sedan när vi kommer hem?! Jo, de flesta känner sig trötta och utan energi och landar helt sonika på soffan. Det enda man därefter tränar är möjligen tummen vid zappandet mellan kanalerna.

Okey, kanske är det något sarkastiskt, men tyvärr är det ändå ganska många som skulle känna igen sig något i beskrivningen ovan.

Våra kroppar är till för att användas!!! Därmed vill jag uppmana alla att resa sig från soffan, ta på sig ett par skor och gå ut på en promenad. Vem vet, om något år kanske du gör mig sällskap i löparspåret eller i längdskidspåret?! Vem som helst kan ändra sina vanor - det är aldrig för sent!

Behöver du motivation?! Varför inte följa denna blogg där jag kommer att berätta hur det går för min väninnan som börjar från noll och på ett år ska komma i form för att åka Tjejvasan. Häng med du också!