My imaginary friend

Vi har väl alla hört om barn som har en låtsatskompis? Vi vet också att det finns barn som hamnar i dåligt sällskap, att föräldrarna inte gillar umgänget och förbjuder sina barn att umgås med vissa personer? Just för att de inte är vänner, utan drar in andra i dåligheter...

Jag har en sån "imaginary friend". Min "vän" heter socker. Jag är beroende av socker och vill hela tiden ha mer. Det känns bra när jag äter godis, men det är en falsk känsla. Socker ökar behovet, men är egentligen skadligt för mig. Ungefär som en falsk vän som drar in en i dåligheter... Nu är det dags för att bryta "vänskapen", men det är riktigt svårt!

Avgiftning från socker är som att se ubåtar när man är jättekissnödig, hallucinationer av vatten i öknen... Jag ser godis och choklad framför mig... Tänker på det varje dag... Längtar efter att sätta tänderna i chokladtårta! Åååhhh... Det är så lätt att tänka: "Bara en liten bit" men en liten bit blir oftast mycket mer...

Hur gör man egentligen för att bryta en relation som rent utav är skadlig? Varifrån får man kraften att stå emot?