Jag fick frågan häromdagen vad jag har för Zodiac tecken och jag vet att det är Kaninen, men jag hade ingen aning om vad det innebär. Nu har jag hittat en beskrivning om hur man är om man är född i Kaninens år:
http://www.chinesezodiac.com/rabbit.php#personality
Stämmer faktiskt otroligt bra!
Tuesday, April 6, 2010
LCHF - Low Carb High Fat
Det skrivs ju så mycket om olika dieter i media. Dock vill jag poängtera att dieter är till viss del ett komersiellt påhitt för de som vill gå ner i vikt. Det finns pengar att tjäna på alla personer som vill gå ner i vikt och dieterna utlovar snabba resultat - annars skulle ingen betala för det! Men hur hälsosamma är de egentligen?!
Diskussionen om fett har gått varm i media och det är inte lätt att veta vad man ska tro. När vi dessutom (i alla fall jag) har växt upp med light-modellen tar det emot att öka fettintaget.
Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att prova på LCHF, vilket innebär att man äter ytterst lite kolhydrater men desto mer proteiner och allra helst FETT. Som sagt, det tar emot lite att äta fett, men skam den som ger sig!
Jag märkte ganska snart vissa förändringar, vilket består av:
- från att ha problem med diarré och ha gått på toaletten 5-10 gånger per dag så normaliserades tarmfunktionen
- jag står mig mycket längre på varje måltid och får inte samma blodsocker svackor
- magen är inte lika "svampig" vilket tyder på att jag med tidigare kost samlat vätska.
Jag har inga som helst problem att träna och märker ingen prestationsförsämring, vilket vissa kolhydratförespråkare hävdar. Jag har läst en mängd olika litteratur och kommit fram till att allra helst kvinnor oftast mår bättre av att äta mer protein och fett samt minska ner intaget av kolhydrater. Detta beror bland annat på att proteiner och fett är delaktiga i vår hormonproduktion vilket hjälper till att balansera densamma.
Jag har inte lyckats äta exakt som LCHF förespråkar då det tar emot lite rent mentalt att äta mycket fett. Dock är jag övertygad om att jag mår bättre av att äta övervägande del protein och fett och minska ner på mitt intag av kolhydrater. En gissning är att jag borde ligga runt 40E% protein, 30E% fett och 30E% kolhydrater. Det enda jag kan säga till er andra - prova er fram och fundera över hur kroppen fungerar!
Fotnot: Fläskpannkaka till frukost
Monday, April 5, 2010
Årets andra löprunda
Nu har jag satt igång med löpträningen. Min första runda var i förrgår, då jag sprang längs ån fram till Rocklunda, sprang en liten sväng på ett MTB spår och sedan vände jag hemåt igen. Dessutom tog jag tre extra vändor upp och ner för trappan under Vallbybron, så det kändes som ett bra dagsverke!
Idag var det dags för årets andra runda. Starten gick från Vetterslundsgatan och vidare ner till Råbyleden, förbi Oxbacken, ner till Lögarängen, längs Mälaren till industriområdet, vidare uppför backen mot Hammarby och avslutades när jag var tillbaka på Vetterlundsgatan (drygt 6,5 km).
Redan innan jag började hade jag ont i ryggslutet, så efter ungefär halva sträckan blev jag tvungen att stanna till och försöka sträcka ut ryggen. Det var skönt och jag tyckte nog att jag hade ett bra tempo i början, men efter att jag stannat till och stretchat ryggen fick jag inte in någon bra rytm igen. När jag kom tillbaka hem så blev jag besviken när jag insåg hur lång tid det hade tagit.
Idag när jag pratade med pappa sa jag att han brås på sin far, envisa gubbe... Det sa jag med glimten i ögat och med kärlek, men det stämmer att envisheten ligger i släkten. Det är denna egenskap jag tänker utnyttja till min fördel för att öka min prestation! Nu jä-lar ska här pushas till nya nivåer!
Sunday, April 4, 2010
Livet är bara till låns...
Jag erkänner - jag har antingen en försenad 30-års kris, alternativt en för tidig 40-års kris... Jag kan inte låta bli att fundera över existentiella frågor. Vad är meningen med livet? Vad har jag som är värt att leva för? Vad vill jag uppnå med mitt liv?
Vad tror ni svaret blev?!
KÄRLEK
Jag älskar mina anhöriga och min största längtan är att ha en egen familj, känna samhörighet och trygghet.
Mina föräldrar är tyvärr skilda och har funnit en ny käresta på var sitt håll. Jag är glad för deras skull, men detta bidrar även till att vi inte längre är en familj. Jag har en mamma och en pappa, men vi är inte längre en enhet.
Jag har länge längtat efter att ha en egen enhet/familj. Någon att dela bostad med, dela mitt liv med. Jag vill ha ett hem där jag har möjlighet att bjuda hem familj och vänner på middagar. Det är till och med så att jag börjar fundera över om jag gör rätt i att välja bort barn?! Är det inte så att jag försökt lura mig själv i alla dessa år, att tro att jag inte vill ha barn, av rädsla att jag aldrig skulle träffa någon som ville ha barn med mig? Nu har jag ju förmånen att ha träffat en fantastisk man, dock en man som redan satt barn till världen och som anser att han har gjort sitt. Hur ska jag hantera det?
Pappa sa häromdagen att jag är en typisk "matmamma" och väldigt lik farmor. För tio år sedan skulle jag ta det som en förolämpning och bli ledsen, men faktum är att jag ser värdet i det idag och jag är stolt! Jag skulle bli en fantastisk mamma!
Just nu surrar mina tankar ännu mer, då en av de viktigaste personerna i mitt liv ligger på akuten med hjärtfel. Jag är rädd, ledsen och känner mig otroligt ynklig. Dock inser jag att jag har en stor gåva; jag kan älska och vårda de omkring mig. Jag kan göra nästan vad som helst för de som står mig nära!
Ännu en gång blir jag påmind om att livet bara är till låns. När jag hittade en knöl i mitt bröst och mycket tydde på att det var cancer så kom jag fram till att viktigast av allt var att få vara nära de jag älskar och de som älskar mig. När det sedan visade det sig vara något helt ofarligt lyckades jag tyvärr alldeles för snabbt glömma bort den känsla och insikt det hade gett mig. Jag som trodde att jag hade lärt mig... Nu står jag här igen och inser att livet är tidsbegränsat och att vi faktiskt inte ens vet hur mycket tid det handlar om. Jag vill och behöver ta vara på mitt liv, lyssna på mig själv och mina önskningar. Vem är Ella och vad behöver jag?! Svaret är än en gång: KÄRLEK!
Vad tror ni svaret blev?!
KÄRLEK
Jag älskar mina anhöriga och min största längtan är att ha en egen familj, känna samhörighet och trygghet.
Mina föräldrar är tyvärr skilda och har funnit en ny käresta på var sitt håll. Jag är glad för deras skull, men detta bidrar även till att vi inte längre är en familj. Jag har en mamma och en pappa, men vi är inte längre en enhet.
Jag har länge längtat efter att ha en egen enhet/familj. Någon att dela bostad med, dela mitt liv med. Jag vill ha ett hem där jag har möjlighet att bjuda hem familj och vänner på middagar. Det är till och med så att jag börjar fundera över om jag gör rätt i att välja bort barn?! Är det inte så att jag försökt lura mig själv i alla dessa år, att tro att jag inte vill ha barn, av rädsla att jag aldrig skulle träffa någon som ville ha barn med mig? Nu har jag ju förmånen att ha träffat en fantastisk man, dock en man som redan satt barn till världen och som anser att han har gjort sitt. Hur ska jag hantera det?
Pappa sa häromdagen att jag är en typisk "matmamma" och väldigt lik farmor. För tio år sedan skulle jag ta det som en förolämpning och bli ledsen, men faktum är att jag ser värdet i det idag och jag är stolt! Jag skulle bli en fantastisk mamma!
Just nu surrar mina tankar ännu mer, då en av de viktigaste personerna i mitt liv ligger på akuten med hjärtfel. Jag är rädd, ledsen och känner mig otroligt ynklig. Dock inser jag att jag har en stor gåva; jag kan älska och vårda de omkring mig. Jag kan göra nästan vad som helst för de som står mig nära!
Ännu en gång blir jag påmind om att livet bara är till låns. När jag hittade en knöl i mitt bröst och mycket tydde på att det var cancer så kom jag fram till att viktigast av allt var att få vara nära de jag älskar och de som älskar mig. När det sedan visade det sig vara något helt ofarligt lyckades jag tyvärr alldeles för snabbt glömma bort den känsla och insikt det hade gett mig. Jag som trodde att jag hade lärt mig... Nu står jag här igen och inser att livet är tidsbegränsat och att vi faktiskt inte ens vet hur mycket tid det handlar om. Jag vill och behöver ta vara på mitt liv, lyssna på mig själv och mina önskningar. Vem är Ella och vad behöver jag?! Svaret är än en gång: KÄRLEK!
Livsmedelsverket - förlegad pengaslukare?!
Life Hälsobutiken har gått ut med en kampanj där de berättar om studier som visar att näringsinnehållet i vår kost är sämre än i början av 1900-talet och att vi därmed kan behöva tillskott även om vi äter en bra och varierad kost.
Nu har Livsmedelsverket gjort en anmälan mot Life, just på grund av denna kampanj. Min spontana reaktion är att Livsmedelsverket har (ursäkta uttrycket) skitit i det blå skåpet! Jag har redan tidigare ifrågasatt Livsmedelsverkets funktion då jag tycker att de påvisat inkompetens och byråkratiskt enkelspårighet i fråga om bland annat mättat fett och fördelning av makronutrienter som protein, kolhydrater och fett. Att de nu anmäler ett företag för att de har ifrågasatt näringsinnehållet i livsmedel (vars påståenden dessutom bygger på publicerade vetenskapliga studier) det är ju rent befängt!
I mina ögon är Livsmedelsverket numera en onödig instans som bara kostar skattepengar - skattepengar som skulle borde komma oss skattebetalare till nytta!
Jag anser att man istället borde satsa på folkhälsa genom att subventionera hälsorelaterade tjänster och på så sätt uppmuntra befolkningen att ta ansvar för, och öka sin egna hälsa. Vi har ju fått ROT-avdrag och skatteavdrag för hushållsnära tjänster... Är vårt hem viktigare än våra kroppar?!
Enligt mig vore det mer samhällsekonomiskt försvarbart att ge skatteavdrag för hälsorelaterade tjänster. Genom att t.ex. gå på regelbunden massage, motionera samt att aktivt jobba med sin egen stresshantering så skulle vi uppnå en bättre folkhälsa. Detta skulle innebära större effektivitet på arbetsplatsen, färre sjukdagar och förhoppningsvis ett minskat behov av sjukvård. Vem som helst med ekonomiskt kunnande skulle kunna räkna ut att här finns det pengar att spara!
Statliga instanser kan tyvärr bli byråkratiska och ineffektiva och jag vågar säga att Livsmedelsverket inte längre gör rätt för pengarna. Jag skulle hellre se att vi använde pengarna så att de kommer oss svenskar till nytta på ett mer direkt sätt!
Nu har Livsmedelsverket gjort en anmälan mot Life, just på grund av denna kampanj. Min spontana reaktion är att Livsmedelsverket har (ursäkta uttrycket) skitit i det blå skåpet! Jag har redan tidigare ifrågasatt Livsmedelsverkets funktion då jag tycker att de påvisat inkompetens och byråkratiskt enkelspårighet i fråga om bland annat mättat fett och fördelning av makronutrienter som protein, kolhydrater och fett. Att de nu anmäler ett företag för att de har ifrågasatt näringsinnehållet i livsmedel (vars påståenden dessutom bygger på publicerade vetenskapliga studier) det är ju rent befängt!
I mina ögon är Livsmedelsverket numera en onödig instans som bara kostar skattepengar - skattepengar som skulle borde komma oss skattebetalare till nytta!
Jag anser att man istället borde satsa på folkhälsa genom att subventionera hälsorelaterade tjänster och på så sätt uppmuntra befolkningen att ta ansvar för, och öka sin egna hälsa. Vi har ju fått ROT-avdrag och skatteavdrag för hushållsnära tjänster... Är vårt hem viktigare än våra kroppar?!
Enligt mig vore det mer samhällsekonomiskt försvarbart att ge skatteavdrag för hälsorelaterade tjänster. Genom att t.ex. gå på regelbunden massage, motionera samt att aktivt jobba med sin egen stresshantering så skulle vi uppnå en bättre folkhälsa. Detta skulle innebära större effektivitet på arbetsplatsen, färre sjukdagar och förhoppningsvis ett minskat behov av sjukvård. Vem som helst med ekonomiskt kunnande skulle kunna räkna ut att här finns det pengar att spara!
Statliga instanser kan tyvärr bli byråkratiska och ineffektiva och jag vågar säga att Livsmedelsverket inte längre gör rätt för pengarna. Jag skulle hellre se att vi använde pengarna så att de kommer oss svenskar till nytta på ett mer direkt sätt!
Vart tog näringen vägen?!
Allt fler studier hävdar att maten idag innehåller mindre mängd vitaminer och mineraler jämfört med för 50-60 år sedan. På www.vitaminsidan.se kan ni läsa:
"Vissa Säkra Minskningar
En betydligt mera vederhäftig studie publicerades 2004 av Davis och medarbetare; University of Texas (i J. Am. Coll. Nutr. Vol 23(6) sid 669-82). Dessa forskare hade jämfört näringsvärdesdata för 43 olika grönsaker i amerikanska jordbruksdepartementets officiella livsmedelstabeller, upplagorna 1950 och 1999. Man strävade efter att välja ut grödor, som var så identiska som möjligt och kunde jämföra 13 näringsämnen. För hela gruppen av produkter förelåg statistiskt säkra minskningar för 6 näringsämnen; i genomsnitt från 6 procent för protein till 38 procent för riboflavin. För kalcium var skillnaden 16 procent, för järn och vitamin C cirka 15 procent samt för fosfor 9 procent."
Life Hälsobutiken har gått ut med en kampanj där de berättar om studier som visar att näringsinnehållet i vår kost är sämre än i början av 1900-talet och att vi därmed kan behöva tillskott även om vi äter en bra och varierad kost.
Själv är jag övertygad om att det är sämre näringsinnehåll i vår kost nu jämfört med tidigare. Allting handlar numera om pengar. Skördarna ska bli så stora som möjligt, tomaterna ska bli så stora som möjligt, växa på kortast möjliga tid osv. Det handlar om kvantitet och storproduktion! Har ni någonsin hört om en lantbrukare som fått betalt utifrån näringsinnehållet i tomaterna? Näe, trodde inte det... Ju större mängd desto mer betalt! Genmodifierade produkter handlar ju bara om storlek, inte om innehåll.
När jag skriver detta poppade det upp en liknelse i huvudet... Bröst!
Det är ju så populärt med bröstförstoringar och man bryr sig knappt om vad det är man stoppar in i kroppen, bara ytan blir större. Vid första anblick dras man till ytan. Det som är stort drar blickarna till sig, men i slutänden är det ju ändå personens inre som styr... Kanske vi som konsumenter ska börja resonera på samma sätt med maten vi stoppar i oss?! Trots allt blir vi ju vad vi äter...
"Vissa Säkra Minskningar
En betydligt mera vederhäftig studie publicerades 2004 av Davis och medarbetare; University of Texas (i J. Am. Coll. Nutr. Vol 23(6) sid 669-82). Dessa forskare hade jämfört näringsvärdesdata för 43 olika grönsaker i amerikanska jordbruksdepartementets officiella livsmedelstabeller, upplagorna 1950 och 1999. Man strävade efter att välja ut grödor, som var så identiska som möjligt och kunde jämföra 13 näringsämnen. För hela gruppen av produkter förelåg statistiskt säkra minskningar för 6 näringsämnen; i genomsnitt från 6 procent för protein till 38 procent för riboflavin. För kalcium var skillnaden 16 procent, för järn och vitamin C cirka 15 procent samt för fosfor 9 procent."
Life Hälsobutiken har gått ut med en kampanj där de berättar om studier som visar att näringsinnehållet i vår kost är sämre än i början av 1900-talet och att vi därmed kan behöva tillskott även om vi äter en bra och varierad kost.
Själv är jag övertygad om att det är sämre näringsinnehåll i vår kost nu jämfört med tidigare. Allting handlar numera om pengar. Skördarna ska bli så stora som möjligt, tomaterna ska bli så stora som möjligt, växa på kortast möjliga tid osv. Det handlar om kvantitet och storproduktion! Har ni någonsin hört om en lantbrukare som fått betalt utifrån näringsinnehållet i tomaterna? Näe, trodde inte det... Ju större mängd desto mer betalt! Genmodifierade produkter handlar ju bara om storlek, inte om innehåll.
När jag skriver detta poppade det upp en liknelse i huvudet... Bröst!
Det är ju så populärt med bröstförstoringar och man bryr sig knappt om vad det är man stoppar in i kroppen, bara ytan blir större. Vid första anblick dras man till ytan. Det som är stort drar blickarna till sig, men i slutänden är det ju ändå personens inre som styr... Kanske vi som konsumenter ska börja resonera på samma sätt med maten vi stoppar i oss?! Trots allt blir vi ju vad vi äter...
Saturday, April 3, 2010
Bristande självkänsla
Jag döpte bloggen till "Jag kan" men kanske skulle jag ha benämt den "Jag är bra" istället. Idén med bloggen är ju att jag ska peppa mig själv och andra att ta vara på sina unika tillgångar och göra det bästa av det.
I mitt fall så brukar jag ha ganska högt självförtroende och jag vet vad jag är bra på - förutom när det gäller fysiska prestationer. Det är min akilleshäl om något. Om jag i arbetslivet visar framfötterna och kan säga att det här är jag bra på, så blir jag direkt en liten rädd mus så fort det handlar om något fysiskt. Då kryper jag ihop och känner att jag kan inte, jag är värdelös...
Jag har dessutom svårt att se personen Ella. Det enda jag ser är det yttre och enligt mina mått mätt så duger jag inte. Jag har någon underlig idé om att jag borde se ut som en fitnessmodell för att duga. Vem säger det?! Hur många ser ut som en modell över lag?
Den här osäkerheten ställer till det för mig med tanke på mitt framtida arbete. Jag behöver, både personligen och för min framtida yrkesutövning, bli tryggare i mig själv och säga: Jag är bra precis som jag är!
Faktum är att jag aldrig kommer att uppnå elitnivå i någon sport, men det strävar jag ju inte heller efter. Jag skulle ju säga till andra att så länge de gör sitt bästa och försöker utveckla sina förmågor så är det jättebra - kanske är det läge att jag börjar intala mig själv detsamma! Som jag skrev tidigare - varför jämföra sig med andra?! Det intressanta är ju din egna utveckling!
Som en person i min närhet sa: Ella, du är en fantastisk tjej med härlig utstrålning som man inte kan låta bli att tycka om! Däremot är du inte rolig att ha att göra med när du deppar ner dig och ser dig som en tjockis, då är du rent av hopplös!
Nu får det vara slut med vältrandet i självömkan! Nu är det dags för mig att inse vilken fantastisk tjej jag är och jag hoppas verkligen att även ni inser hur fantastiska och unika ni är!
I mitt fall så brukar jag ha ganska högt självförtroende och jag vet vad jag är bra på - förutom när det gäller fysiska prestationer. Det är min akilleshäl om något. Om jag i arbetslivet visar framfötterna och kan säga att det här är jag bra på, så blir jag direkt en liten rädd mus så fort det handlar om något fysiskt. Då kryper jag ihop och känner att jag kan inte, jag är värdelös...
Jag har dessutom svårt att se personen Ella. Det enda jag ser är det yttre och enligt mina mått mätt så duger jag inte. Jag har någon underlig idé om att jag borde se ut som en fitnessmodell för att duga. Vem säger det?! Hur många ser ut som en modell över lag?
Den här osäkerheten ställer till det för mig med tanke på mitt framtida arbete. Jag behöver, både personligen och för min framtida yrkesutövning, bli tryggare i mig själv och säga: Jag är bra precis som jag är!
Faktum är att jag aldrig kommer att uppnå elitnivå i någon sport, men det strävar jag ju inte heller efter. Jag skulle ju säga till andra att så länge de gör sitt bästa och försöker utveckla sina förmågor så är det jättebra - kanske är det läge att jag börjar intala mig själv detsamma! Som jag skrev tidigare - varför jämföra sig med andra?! Det intressanta är ju din egna utveckling!
Som en person i min närhet sa: Ella, du är en fantastisk tjej med härlig utstrålning som man inte kan låta bli att tycka om! Däremot är du inte rolig att ha att göra med när du deppar ner dig och ser dig som en tjockis, då är du rent av hopplös!
Nu får det vara slut med vältrandet i självömkan! Nu är det dags för mig att inse vilken fantastisk tjej jag är och jag hoppas verkligen att även ni inser hur fantastiska och unika ni är!
Friday, April 2, 2010
Löpträning
Snön smälter bort alltmer och lusten att ge sig ut i spåret ökar. Jag ser verkligen fram emot att börja löpträna och dessutom vara med och springa något lopp i år!
Planen är att jag ska jobba mycket med backträning och springa i terräng, vilket kommer att ge mig styrka i benen samt ett bättre flås. Det kommer i sin tur att bidra till att det blir mycket enklare att springa på vanlig flack terräng under ett lopp. Jag ska försöka njuta av att vara utomhus så mycket jag kan och gymmet kommer nog att vara ett minne blott under sommaren.
Jag har möjligheten att få träningssällskap, men jag vet inte om det är min grej. Tyvärr har jag ju förmågan att jämföra mig med alla andra och racka ner på mig själv bara för att jag anser att jag är sämst. Tänk va skönt det skulle vara om jag för en gång skull kunde skippa prestigen och göra saker bara för att det är roligt! Om jag någon gång kunde låta bli att jämföra mig med alla andra... Men det är ju tyvärr det vi ofta gör: jämför oss med alla andra. Det mest rättvisa vore väl att jämföra sig med sig själv?! Att se sina egna framsteg?!
Det är i alla fall härligt att våren närmar sig och imorgon kan det möjligen bli årets första löp tur!
Planen är att jag ska jobba mycket med backträning och springa i terräng, vilket kommer att ge mig styrka i benen samt ett bättre flås. Det kommer i sin tur att bidra till att det blir mycket enklare att springa på vanlig flack terräng under ett lopp. Jag ska försöka njuta av att vara utomhus så mycket jag kan och gymmet kommer nog att vara ett minne blott under sommaren.
Jag har möjligheten att få träningssällskap, men jag vet inte om det är min grej. Tyvärr har jag ju förmågan att jämföra mig med alla andra och racka ner på mig själv bara för att jag anser att jag är sämst. Tänk va skönt det skulle vara om jag för en gång skull kunde skippa prestigen och göra saker bara för att det är roligt! Om jag någon gång kunde låta bli att jämföra mig med alla andra... Men det är ju tyvärr det vi ofta gör: jämför oss med alla andra. Det mest rättvisa vore väl att jämföra sig med sig själv?! Att se sina egna framsteg?!
Det är i alla fall härligt att våren närmar sig och imorgon kan det möjligen bli årets första löp tur!
Subscribe to:
Posts (Atom)
