Livet är bara till låns...

Jag erkänner - jag har antingen en försenad 30-års kris, alternativt en för tidig 40-års kris... Jag kan inte låta bli att fundera över existentiella frågor. Vad är meningen med livet? Vad har jag som är värt att leva för? Vad vill jag uppnå med mitt liv?
Vad tror ni svaret blev?!
KÄRLEK

Jag älskar mina anhöriga och min största längtan är att ha en egen familj, känna samhörighet och trygghet.

Mina föräldrar är tyvärr skilda och har funnit en ny käresta på var sitt håll. Jag är glad för deras skull, men detta bidrar även till att vi inte längre är en familj. Jag har en mamma och en pappa, men vi är inte längre en enhet.

Jag har länge längtat efter att ha en egen enhet/familj. Någon att dela bostad med, dela mitt liv med. Jag vill ha ett hem där jag har möjlighet att bjuda hem familj och vänner på middagar. Det är till och med så att jag börjar fundera över om jag gör rätt i att välja bort barn?! Är det inte så att jag försökt lura mig själv i alla dessa år, att tro att jag inte vill ha barn, av rädsla att jag aldrig skulle träffa någon som ville ha barn med mig? Nu har jag ju förmånen att ha träffat en fantastisk man, dock en man som redan satt barn till världen och som anser att han har gjort sitt. Hur ska jag hantera det?

Pappa sa häromdagen att jag är en typisk "matmamma" och väldigt lik farmor. För tio år sedan skulle jag ta det som en förolämpning och bli ledsen, men faktum är att jag ser värdet i det idag och jag är stolt! Jag skulle bli en fantastisk mamma!

Just nu surrar mina tankar ännu mer, då en av de viktigaste personerna i mitt liv ligger på akuten med hjärtfel. Jag är rädd, ledsen och känner mig otroligt ynklig. Dock inser jag att jag har en stor gåva; jag kan älska och vårda de omkring mig. Jag kan göra nästan vad som helst för de som står mig nära!

Ännu en gång blir jag påmind om att livet bara är till låns. När jag hittade en knöl i mitt bröst och mycket tydde på att det var cancer så kom jag fram till att viktigast av allt var att få vara nära de jag älskar och de som älskar mig. När det sedan visade det sig vara något helt ofarligt lyckades jag tyvärr alldeles för snabbt glömma bort den känsla och insikt det hade gett mig. Jag som trodde att jag hade lärt mig... Nu står jag här igen och inser att livet är tidsbegränsat och att vi faktiskt inte ens vet hur mycket tid det handlar om. Jag vill och behöver ta vara på mitt liv, lyssna på mig själv och mina önskningar. Vem är Ella och vad behöver jag?! Svaret är än en gång: KÄRLEK!