En PT åt PT:n

Att pressa sig själv till det yttersta är svårt. Hjärnan brukar svika och säga att du är så trött att du borde sluta med det du gör, innan kroppen egentligen är helt utpumpad. Vissa säger att när hjärnan säger stopp så har vi minst lika mycket till att ge.

Jag är snart utbildad PT och jag måste erkänna att jag själv behöver en PT. Just när det gäller att pressa till det yttersta - det har jag så svårt att göra på egen hand. Det är så motiverande att ha någon som pushar på, samt att du vill ju inte ge vika heller! Det blir ju lite av en maktkamp och "jag ska minsann visa"...

Därför kan jag rekommendera att man skaffar sig en träningspartner som är lika motiverad som du. Just när det gäller intervallträning så kan det vara bra att ha någon att rejsa mot - just för att pressa dig själv och flytta dina gränser. Det kan vara en hjälp att utvecklas och bli starkare, snabbare och mer uthållig.

Livslängd och livskvalitet

Hjärnan, ja faktiskt hela människokroppen, är otroligt lurig och mest av allt - så fantastisk! Det gäller egentligen alla levande individer. Redan i mammas mage börjar hjärtat att slå och det håller oss igång ända tills vi blir gamla och dör. Det är i liknelse med en glödlampa som lyser starkt i början men allt eftersom tiden går så blir ljuset allt blekare tills tråden går av och lampan slocknar. Vi behöver inga sladdar, likt lampor eller microvågsugnar, som tillför energi. Vi är vandrande energistationer!

Dock bör vi komma ihåg att det är bland annat vår livsstil som avgör hur länge vi får leva. Trots att vi drabbas av allt fler sjukdomar så lever vi längre. Medellivslängden var lägre för hundra år sedan. Frågan är om det är till det bättre eller sämre? Som det är nu så blir det allt vanligare med sjukdomar som artros, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar osv. Det innebär alltså att vi lever längre men är sjukare.

Hur värderar vi våra liv? Är det mer värt att leva längre, trots att livskvaliteten är lägre pga allsköns sjukdomar, eller skulle det vara mer värt att leva ett kortare liv men med en högre livskvalitet utan några allvarligare sjukdomar?

Det är ungefär som de som säger att det är för sent att börja träna, "jag är för gammal och det går inte att lära gamla hundar att sitta". Träning har väl inget att göra med om du är arbetsför eller inte! Träning, eller låt oss benämna det motion, är ju ett sätt att hålla oss hälsosamma, ge oss möjligen att hålla smärtor och stelhet borta och det kan även bidra till en njutbar pension. För de allra flesta ser ju fram emot pensionen; att vara ledig, kanske passa på att resa, göra saker de inte haft tid med tidigare osv. Förutsättningen är ju att du är frisk och kan göra alla dessa saker. Om du inte tar hand om dig är det risk att pensionen blir en passage mot graven, istället för ett tillfälle att njuta av livet till fullo.

Som ung tänker man inte på ålderdom och död - då är man ju odödlig, men ju äldre man blir, desto vanligare blir det med lite småkrämpor.

Jag har tidigare skrivit om frågan :"vad vill du ha åstadkommit med ditt liv när du är gammal?" Jag har fortfarande inget svar på frågan så jag får klura på det ett tag till och återkomma när jag är redo att svara.

Sjukvårdens trovärdighet?!

Min pappa har haft höftledsartros sedan han var 36 år. Först i femtioårsåldern fick han operera in en ny höftled på höger sida. Innan dess så var han för ung - vilket innebär att han har gått och haft ont och fått allt sämre rörlighet under minst 16 år. Hur många skulle acceptera det?! Förutom att han då har ont så har han så klart fått mediciner för att klara smärtan. Lagom innan han skulle operera höftleden fick han en hjärtinfarkt så höftledsoperationen fick skjutas på framtiden. När höften väl var utbytt så fick jag en ny far - en som kunde gå utan att halta och faktiskt kunna hålla lite tempo och till och med vara ute och svänga om på fredagskvällarna! Sen började vänstersidan att strula... På bara några månader så förvärrades hans situation avsevärt och röntgenbilderna visade att höftledskulan höll på att vittra sönder. Till sist fick han en köplats för operation... Vårdgarantin säger ju att man ska få en operation inom tre månader, men se det kan man glömma! Pappa fick allt mer ont och på sista röntgenplåten visade det sig att höftledskulan har kolapsat! Jag hävdar bestämt att han ska använda sig av sina kryckor eftersom han knappt kan gå, men som den tjurskalliga gubbe han är så envisas han med att linka fram i takt av en sköldpadda.

Jag ringde till pappa för att få lite mer bakgrundsinformation men han vet inte vad medicinerna han äter är till för (han har åtta olika mediciner!) men jag fick namnen på dem så att jag kunde forska vidare. Sedan frågade jag honom om han fick besked om sitt glukosvärde när han haft hjärtinfarkten, men det hade han ingen aning om. Anledningen till att jag frågade är den att jag precis fått höra om en studie som säger att 33% av de som kommer in med hjärtinfarkt har början till diabetes, samt att runt 30% har utvecklad diabetes. Hjärtinfarkt kan alltså vara en utlösande faktor till diabetes - eller ska man se det som att personerna går med diabetes utan att veta om det och att det är diabetesen som är orsak till hjärtinfarkten?

Att inte upptäcka diabetes kan vara livsavgörande. Att gå för länge med diabetes utan åtgärd blir för påfrestande för kroppens organ och kan orsaka njursvikt, leversvikt och i slutänden även till döden. Därmed anser jag att det är viktigt att pappa tar reda på om han visar teckan på att vara i förstadium till diabetes.

Så till nästa sak - hans åtta mediciner. Jag vet inte vad jag ska tro om sjukvården idag. Det verkar vara så enkelt att bara stoppa i patienterna en massa olika piller och för att bota symtomen istället för att titta på orsaken som ger symtomen.

Det här är pappas mediciner:
1. Trombyl - blodförtunnande medicin. Kan orsaka blödningar.
Jag skulle säga - äter mer lax (Omega 3) så får du samma effekt på naturlig väg!

2. Simvastatin - för att sänka kolesterolvärdena.
Genom att äta vattenlösliga fibrer kan man sänka både kolesterolvärdena och minska blodsockerpåslaget. Vattenlösliga fibrer bildar gele och denna gele binder upp kolesterol, slaggprodukter samt att utsöndringen av glukos från kolhydraterna i kosten bromsas upp.
Linfrön, psylliumfrön, betaglucare är sådant man kan ta för att minska kolesterolet.
Motion ökar det goda kolesterolet HDL.

3. Felodipin - blodtrycksmedicin. Vissa blodtrycksmediciner kan orsaka tunnhårighet på hjässan.
Blodtrycket kan sänkas på naturlig väg genom motion och bra kost.

4. Aminoferm - urindrivande samt blodtryckssänkande.
Varför två mediciner som sänker blodtrycket?
Finns örter som är urindrivande...

5. Atenolol - Betablockerare
Bromsar upp stresshormonerna. Stresshormonerna kan öka blodtrycket men genom att bromsa upp dessa får man inte samma påslag och ingen blodtryckshöjning. Hmm... Det här var tredje medicinen för högt blodtryck...?!

6. Alganex - inflammationsdämpande med smärtstillande och febernedsättande egenskaper. Används först och främst för smärtlindring mot reumatiska smärtor samt menssmärtor. Biverkan: kan ge magproblem

7. Omeprazol - minskar magsyran och hjälper till vid magbesvär.
Så klart att magen tar stryk av alla tabletter! Så nu måste han ta tabletter för att motverka de symtom som orsakas av de övriga medicinerna...

8. Alvedon Forte - smärtstillande vid akut smärta

Dock är det inte slut här. Flera av medicinerna kan påfresta njurarna och orsaka njursvikt. Det har också konstaterats att om man blandar Trombyl och Alganex så orsakar de ofta blödande magsår (vilket pappa så klart fick!)

Det är skrämmande att det hela tiden dyker upp nya mediciner på marknaden, mediciner som kanske funnits i en studie under 1-2 år och som sedan godkänns. Biverkningarna dyker upp långt senare, då personer har använt dessa preparat under låt säga 20 år.

Jag börjar ifrågasätta vår sjukvård och begreppet "vetenskapligt bevisat" allt mer. Varför skulle ett preparat som funnits på marknaden i ett par år, som har en "vetenskapligt bevisad effekt" vara bättre än något som använts i tusentals år? Vad säger det egentligen att något är vetenskapligt bevisat? Borde det inte vara mer värt att en produkt har använts i flera tusen år och där det inte finns några kända bieffekter?!

En annan aspekt till vår vetenskapliga värld är ju att den styrs av pengar. Det görs inga vetenskapliga undersökningar på produkter som de inte kan söka patent på för det ger ju inga pengar. Forskning kräver pengar! Detta innebär att det finns ingen direkt forskning på naturpreparat.

Ytterligare en svårighet är att för att kunna påvisa effekter, av både positivt och negativt slag så skulle det egentligen behöva göras studier under många, mångar år - kanske under minst en generation, för att verkligen kunna säkerställa eventuella skadliga bieffekter. Vem skulle ha råd med en sådan studie? Nej just det, det är därför vi får agera testkaniner.
Vill du verkligen vara en testkanin?!

Rörelse, motivation och livsglädje

För de som inte skaffat sig vanan att träna behöver kämpa lite extra i början för att hitta motivationen. När det väl blivit en vana kommer du att känna att du inte kan vara utan din träning och det blir något du ser fram emot.

Nu menar jag inte att alla måste gå till ett gym och svettas - du kan lika gärna röra på dig utomhus och passa på att njuta av naturen! Det viktiga är att du rör på dig i ett tempo så att du blir svettig och lätt anfådd under minst 30 minuter om dagen. Det är grundförutsättningen för ett hälsosamt leverne och för att minska risken för bland annat diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Själv har jag under flera år tränat sex dagar i veckan och vissa dagar har jag kört ett pass på morgonen och ett på kvällen. Allt jag har gjort har varit ren desperation för att gå ner i vikt! Därefter kommer besvikelsen när jag inte uppnår de resultat jag vill ha... Jag drar på mig förkylningar, får problem med ett överbelastat knä, drabbas av oförklarliga magåkommor som läkaren benämner IBS bara för att han inte vet vad det är för något...

För snart ett halvår sedan träffade jag en fantastisk kille och blev kär. Det är en sund, stabil kille med båda fötterna på jorden. Han tycker om att röra på sig, men viktigast för honom är att kunna njuta av naturen, inte motionen i sig. Därmed skulle han ALDRIG sätta sin fot på ett gym! Istället går han promenader, åker längdskidor, cyklar, åker inlines och tar en tur i löpspåret då och då.

Han har börjat ifrågasätta mitt resonemang och ställt frågan: Var finns livsglädjen?!

Det har fått mig att fundera... Här har jag, under hela mitt liv, kämpat mot mig själv, min kropp, mitt utseende. Jag har aldrig kunnat förlika mig med hur jag ser ut och hela tiden kämpat för att "duga". Jag har alltid varit överviktig och alltid känt att det är något jag måste göra något åt (började redan i låg-/mellanstadiet då jag ordinerades extra gymnastiklektioner och fick gå till skolsköterskan för kostråd).

Gymnastiklektionerna var en plåga eftersom jag 1) alltid var kvar till sist när klasskamraterna skulle välja lag 2) till slut hellre lät bli att försöka än att visa att jag inte kunde... När vi skapade ett basketlag för att det var kul med basket så plockade vår tränare, tillika gymnastikläraren Randy Task, bort mig från matcher för att han tyckte att jag inte sprang tillräckligt... Då var jag runt 11 år gammal.

Under hela mitt liv har jag känt mig otillräcklig, misslyckad och värdelös. Att jag hade bra läshuvud och var bland de bästa i klassen på det teoretiska, det hade ingen betydelse. Jag var ju en tjockis och totalt värdelös...

Så långt jag kan minnas har mitt liv varit fyllt av ångest, gråt och bestraffningar. De senaste tio åren av mitt liv har egentligen bara varit fokuserade på mig själv, att gå ner i vikt, att hata mig själv, gråta över att jag är tjock och misslyckad och sedan börja tröstäta för att det spelar ju ändå ingen roll hur mycket jag kämpar, jag gick ju ändå inte ner i vikt!

Nu blev det en lång utläggning, men det här en öm tå som genast får igång mig. Öm tå är, även om det bara är en liknelse, en underdrift...

Men vart är då livsglädjen? Jag vet ärligt talat inte.

Därför bestämde jag mig för att skippa det här med träningsscheman för ett tag och bara göra det jag tycker är roligt. Jag försöker hinna gå på ragga dancehall pass eftersom jag tycker om dans, musik och rytmer. Jag gillar box och body combat och försöker hinna på dessa pass också. Jag har börjat åka längdskidor och det är härligt! Samtidigt har jag fortfarande det här i mig att jag måste träna varje dag, annars går jag upp i vikt. Jag kan aldrig koppla av helt och bara njuta av att leva...

Eftersom jag går en utbildning och fått lära mig om stresshantering, träningslära, näringslära osv så borde jag ju veta vad jag ska göra för att må bra, eller? Det gör ju saken ännu värre med mitt negativa tänkande (skrattar). Jag vet precis vad jag ska göra men är så värdelös att jag ändå inte kan klara av det!

Jag har även en klok mor som brukar säga till mig: När du blir gammal och ser tillbaka på ditt liv, vad vill du se då? Ska livet bara vara en kamp om din vikt?! Vill du inte få ut något mer av livet än så?
Klart jag vill få ut något av livet och jag vill må bra! Jag måste bara klura ut hur...

Jag kan!

Under hela mitt liv har jag haft den inställningen att jag inte kan. Näe, jag är för tjock, för ful, för kort, för långsam osv. Jag har hela tiden talat om för mig själv vad jag inte är särskilt bra på. Hur tror ni det slutar? Jo, en självkänsla som ligger i botten och skvalpar och en uppfattning om mig själv som totalt misslyckad.

När jag började träna med en personlig tränare så gav han mig utmaningar och jag vågade väl inte säga emot utan tänkte att "han märker väl att jag inte klarar av det...". Det är bara det att varken han eller jag gav upp och det visade sig att jag har så mycket kapacitet jag inte visste om!

Nu, ett par år senare är jag mer vältränad än jag någonsin varit. Jag går en utbildning för att byta bana helt och hållet och jag har planer på att starta eget när utbildningen avslutas.

Jag har aldrig vågat delta i något lopp då jag inte vill få bekräftat hur dålig jag är... Vem säger att resultatet är dåligt?! Att delta i ett lopp är ju jättebra - man kommer ut och rör på sig!!! Vissa har ju som mål att bara ta sig runt över huvudtaget. Jag måste ju inte vinna bara för att jag är med, eller hur?! För ärligt talat, jag kommer aldrig att vinna. Det är bara ett konstaterande.

Så... Nu har jag gjort det! För första gången i mitt liv har jag anmält mig till ett lopp där jag ska springa 10 km i augusti. (Gott om tid att träna). Dess för innan tänkte jag delta i Vårruset i maj (5km). Ska försöka dra ihop till ett lag så att vi kan ha picknic efteråt och det är ju alltid bra att få andra att aktivera sig också.

Nu i veckan fick jag en förfrågan av en gammal kompis om jag kan hjälpa henne att komma i form. Hon är i nuläget helt otränad och har som mål att åka Tjejvasan 2011. Självklart ska jag hjälpa henne och dessutom tänker jag själv ha som mål att delta! Med detta vill jag visa att inte bara jag, utan ALLA KAN!

Från soffan till spåret

Det är ett faktum att allt fler sitter dagarna i ända. Vi tar bilen till jobbet, parkerar så nära ingången som möjligt, sitter på en kontorsstol hela dagen, skickar mail till kollegan i rummet bredvid istället för att lyfta på häcken och gå de få meter som krävs! Vad händer sedan när vi kommer hem?! Jo, de flesta känner sig trötta och utan energi och landar helt sonika på soffan. Det enda man därefter tränar är möjligen tummen vid zappandet mellan kanalerna.

Okey, kanske är det något sarkastiskt, men tyvärr är det ändå ganska många som skulle känna igen sig något i beskrivningen ovan.

Våra kroppar är till för att användas!!! Därmed vill jag uppmana alla att resa sig från soffan, ta på sig ett par skor och gå ut på en promenad. Vem vet, om något år kanske du gör mig sällskap i löparspåret eller i längdskidspåret?! Vem som helst kan ändra sina vanor - det är aldrig för sent!

Behöver du motivation?! Varför inte följa denna blogg där jag kommer att berätta hur det går för min väninnan som börjar från noll och på ett år ska komma i form för att åka Tjejvasan. Häng med du också!