Rörelse, motivation och livsglädje

För de som inte skaffat sig vanan att träna behöver kämpa lite extra i början för att hitta motivationen. När det väl blivit en vana kommer du att känna att du inte kan vara utan din träning och det blir något du ser fram emot.

Nu menar jag inte att alla måste gå till ett gym och svettas - du kan lika gärna röra på dig utomhus och passa på att njuta av naturen! Det viktiga är att du rör på dig i ett tempo så att du blir svettig och lätt anfådd under minst 30 minuter om dagen. Det är grundförutsättningen för ett hälsosamt leverne och för att minska risken för bland annat diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Själv har jag under flera år tränat sex dagar i veckan och vissa dagar har jag kört ett pass på morgonen och ett på kvällen. Allt jag har gjort har varit ren desperation för att gå ner i vikt! Därefter kommer besvikelsen när jag inte uppnår de resultat jag vill ha... Jag drar på mig förkylningar, får problem med ett överbelastat knä, drabbas av oförklarliga magåkommor som läkaren benämner IBS bara för att han inte vet vad det är för något...

För snart ett halvår sedan träffade jag en fantastisk kille och blev kär. Det är en sund, stabil kille med båda fötterna på jorden. Han tycker om att röra på sig, men viktigast för honom är att kunna njuta av naturen, inte motionen i sig. Därmed skulle han ALDRIG sätta sin fot på ett gym! Istället går han promenader, åker längdskidor, cyklar, åker inlines och tar en tur i löpspåret då och då.

Han har börjat ifrågasätta mitt resonemang och ställt frågan: Var finns livsglädjen?!

Det har fått mig att fundera... Här har jag, under hela mitt liv, kämpat mot mig själv, min kropp, mitt utseende. Jag har aldrig kunnat förlika mig med hur jag ser ut och hela tiden kämpat för att "duga". Jag har alltid varit överviktig och alltid känt att det är något jag måste göra något åt (började redan i låg-/mellanstadiet då jag ordinerades extra gymnastiklektioner och fick gå till skolsköterskan för kostråd).

Gymnastiklektionerna var en plåga eftersom jag 1) alltid var kvar till sist när klasskamraterna skulle välja lag 2) till slut hellre lät bli att försöka än att visa att jag inte kunde... När vi skapade ett basketlag för att det var kul med basket så plockade vår tränare, tillika gymnastikläraren Randy Task, bort mig från matcher för att han tyckte att jag inte sprang tillräckligt... Då var jag runt 11 år gammal.

Under hela mitt liv har jag känt mig otillräcklig, misslyckad och värdelös. Att jag hade bra läshuvud och var bland de bästa i klassen på det teoretiska, det hade ingen betydelse. Jag var ju en tjockis och totalt värdelös...

Så långt jag kan minnas har mitt liv varit fyllt av ångest, gråt och bestraffningar. De senaste tio åren av mitt liv har egentligen bara varit fokuserade på mig själv, att gå ner i vikt, att hata mig själv, gråta över att jag är tjock och misslyckad och sedan börja tröstäta för att det spelar ju ändå ingen roll hur mycket jag kämpar, jag gick ju ändå inte ner i vikt!

Nu blev det en lång utläggning, men det här en öm tå som genast får igång mig. Öm tå är, även om det bara är en liknelse, en underdrift...

Men vart är då livsglädjen? Jag vet ärligt talat inte.

Därför bestämde jag mig för att skippa det här med träningsscheman för ett tag och bara göra det jag tycker är roligt. Jag försöker hinna gå på ragga dancehall pass eftersom jag tycker om dans, musik och rytmer. Jag gillar box och body combat och försöker hinna på dessa pass också. Jag har börjat åka längdskidor och det är härligt! Samtidigt har jag fortfarande det här i mig att jag måste träna varje dag, annars går jag upp i vikt. Jag kan aldrig koppla av helt och bara njuta av att leva...

Eftersom jag går en utbildning och fått lära mig om stresshantering, träningslära, näringslära osv så borde jag ju veta vad jag ska göra för att må bra, eller? Det gör ju saken ännu värre med mitt negativa tänkande (skrattar). Jag vet precis vad jag ska göra men är så värdelös att jag ändå inte kan klara av det!

Jag har även en klok mor som brukar säga till mig: När du blir gammal och ser tillbaka på ditt liv, vad vill du se då? Ska livet bara vara en kamp om din vikt?! Vill du inte få ut något mer av livet än så?
Klart jag vill få ut något av livet och jag vill må bra! Jag måste bara klura ut hur...