Släppa taget

De som känt mig sedan barnsben skulle nog beskriva mig som stark, orädd och framåt. Jag har nog alltid varit social, vänlig och pratglad. Dock har jag under senare år insett att det finns en annan sida av mig, en sida som jag inte är så stolt över...

Min s.k. mörka sida visar på en rädd, osäker liten tjej som längtar efter att bli sedd och älskad för den hon är. När jag inte trivs så bra med mig själv, så blir jag inåtvänd, sitter ensam hemma och jag klarar inte av att andra ens tittar på mig!

Om en kille på något sätt är vänlig och hjälpsam och kanske t.o.m. visar något intresse för mig, så klassar jag honom som "smörig". Jag utgår ifrån att han inte ser mig som person, utan bara är ute efter sex. Varken de eller jag får någon chans...

Jag trodde ärligt talat inte att jag präglats så hårt av tidigare erfarenheter, men de svek jag utsatts för har gjort mig hård, otillgänglig och full av misstro. Det kommer att krävas en hel del jobb för att våga igen... Att släppa någon inpå mig och tro att han faktiskt kan tycka om mig precis som jag är och att han vill vara med MIG, det känns väldigt långt borta just nu.

Jag läste nyligen en liten berättelse i en tidning, där liknelsen handlade om behandling vid ett drogberoende. Berättelsen var om en man som rasade utför ett stup och fastnade längsmed bergväggen. Han ropade på hjälp och fick till svar: Om jag ska kunna hjälpa dig måste du släppa taget!

Det krävs mod att ta emot hjälp, det krävs mod att våga ge sig in på okänt vatten... Men min fråga är: hur ska ett kontrollfreak som jag kunna släppa taget?!

Medium

Jag har uppfostrats till att vara en skeptiker. Jag tror endast på saker jag kan se, som kan bevisas. Därmed tror jag inte på gud och jag vet inte vad jag ska tro när det gäller spöken...

Min väninna Eva har precis varit till en tjej som håller på att utbilda sig till medium hos Terry Evans och då denna tjej behövde några fler att praktisera på, så frågade Eva om jag var intresserad av att prova. Jag har aldrig varit till ett medium och inte varit på någon seans eller något liknande. Jag gick mest dit för att få se vad man egentligen gör och hur det fungerar.

Det som slog mig relativt snabbt var att jag blev otroligt påverkad av det som sades och snart satt jag där med en näsduk i näven och torkade tårarna. Hur gick det till? Är det så att medium är otroligt duktiga på att skapa stämning, läsa av kroppsspråk och trycka på de "rätta knapparna" för att man ska "luras" att tro på dem?! Det var i alla fall vad mamma sa när jag ringde henne och berättade om händelsen. Men hur förklarar man då dessa saker som detta medium sa - saker som hon omöjligt kunde veta?

Pappas reaktion var lite mer avslappnad. Han sa att oavsett om det var på riktigt eller mest manipulation av känslor, så tror han att det gjorde mig gott.

Jag ska inte bli alltför långdragen, men enligt det medium jag träffade så var det min farmor som gjorde oss sällskap och som lämnade ett och annat visdomens ord till mig. Bland annat så sa hon: Du är inte ensam. Vi finns här omkring dig. Jag kommer att få en CD med hela sittningen inspelad och det ska bli spännande att låta pappa få lyssna på det och han ser verkligen fram emot det. Pappa sa: även den starkaste skeptikern kan börja svikta i sin tro...

Våga vara nyfiken och omfamna livet!

Mörkrädd/spökrädd

Min mamma och hennes sambo bor på en gård vid Dalälven. Deras grannar ska nu sälja huset och min mamma överväger att köpa huset och sen skulle jag kunna hyra det. Ett hus med sjöutsikt, vem vill inte ha det?! Nackdelen är ju att det ligger en bit från bebyggelsen och man lär ju ha bil.

En annan faktor som spelar in är att jag oroar mig för att det kan spöka i såna här gamla hus. Jag har ju alltid varit sån att jag tror bara på det jag ser, men jag börjar bli mer och mer övertygad om att det kan finnas spöken. Vågar jag verkligen bo själv i ett stort hus på landet?! Även om jag kommer att ha hund och mamma och hennes sambo bor 100 meter bort så... Samtidigt så tror jag att man snabbt får en känsla för huset när man kliver in och mamma som varit där inne har inte känt något.

Trots allt har jag ju växt upp på landet och jag har ju längtat efter att få sätta blommor, så egna grönsaker, sitta i trädgården och sola, ha en hund osv. Det här vore ju ett guldläge - eller?!

Drogberoende?!

Jag har precis börjat läsa boken "Sockerbomben i hjärnan" och den är otroligt bra! Det ger mig svar på mina funderingar och jag inser att min godiskonsumtion har fått allvarliga konsekvenser. Jag har inflammationer i kroppen, jag har kronisk värk och orkar knappt träna längre då jag blir helt slut i kroppen och ökad värk efteråt. När jag läser boken inser jag att jag långsamt håller på att ta livet av mig själv, men framför allt försämrar livskvaliteten sakta men säkert.

Det finns ett fåtal behandlingshem som kan hjälpa till med addiction och jag börjar allvarligt överväga om jag ska försöka få en plats...

Vissa av er vet väl om att jag går på behandling på ätstörningsenheten och där tror de inte på sockerberoende. Därmed hamnar jag lite i kläm, då jag så gärna vill ha hjälp, men jag inser att vår ideologi inte går ihop. Jag vet vad jag behöver göra och jag vill så gärna må bättre, men ändå kan jag inte förmå mig att göra det jag vet att jag behöver göra. Framför allt så behöver jag sluta köpa och äta godis!!! Jag har berättat för min terapeut att det är som att jag går in i en dimma - jag köper godis och vräker i mig och fortsätter fastän jag mår illa, tills allt är slut... Sen vaknar jag upp och undrar vad fan som hände. Han hävdar ändå att jag behöver lära mig förändra mitt beteende och att det inte finns något som heter sockerberoende. Jag vägrar att ge upp och jag ska må bra igen!

Grön terapi

Grön terapi är ett komplement eller alternativ till skolmedicinens behandlingsmetoder. Grön terapi innebär att man utnyttjar kontakten med natur och djur och det kan i sin tur bota och lindra sjukdom, eller rehabilitera och främja hälsa.

Sedan tusentals år har människor utgått ifrån att frisk och ren luft och vatten, samt en grön miljö stimulerar sinnena och främjar hälsan. En teori åberopar att människan genetiskt sett fortfarande är på stenåldersnivå. Vi har levt som samlare och jägare och naturen har varit en stor del av vår existens. Därmed ger kontakt med djur och natur en positiv känsla och främjar en god hälsa.

Forskning om grönområdenas betydelse för hälsan förekom i stor omfattning under 70- och 80 talen. Under 2000-talet har en mängd olika studier gjorts, vilket visar på goda resultat av grön terapi. Äldreboenden som satsat på grönskande trädgårdar och sällskapsdjur har minskat sina rehabiliteringskostnader och över lag har grön terapi visat goda resultat på bland annat minskade stressnivåer.

Utifrån denna information är det väl ändå inte så förvånande när vi läser om att ohälsan ökar, genom ökad stress, allt fler som lider av depression osv. Back to nature har helt plötsligt fått en ny innebörd i mina öron!

Fylla ett tomrum

Jag har tidigare skrivit om mat som fyller ett tomrum... Vi hanterar alla våra liv på olika sätt, och vissa använder sig bland annat av mat för att fylla känslan av tomhet inom dem.

Nu har jag blivit uppmärksam på att man faktiskt kan jobba ihjälp sig för att slippa känna tomheten.

Om man känner att man inte har ett liv förutom jobbet, att det inte finns några som helst glädjeämnen, så är det så lätt att begrava sig i jobbet, för då gör man något och ÄR något. Frågan är hur sunt det är, för som jag skrev ovan, man jobbar ihjäl sig! Visst är det bra att jobba, tjäna pengar och "göra rätt för sig i samhället", men det ska inte gå ut över den personliga hälsan. Frågan är bara vad en person med denna livsstil ska göra istället. Det gäller ju att hitta glädjeämnen, något som gör en glad och ger positiv energi, som inte har med jobb att göra.

Vårt samhälle är numera skapt så att vi hela tiden jagar efter pengar. Vi behöver mer och mer pengar, vi har inte råd att vara sjukskrivna. Vart är vi egentligen på väg?!

Ensamhushållen ökar allt mer, vilket jag tolkar som att vi blir allt sämre på att kommunicera och mötas med andra människor. Även här kan man fråga sig, vart är vi egentligen på väg?!

Innebär framtiden att vi alla kommer att jobba, jobba, jobba och sen går vi hem till vår lägenhet/hus som dessutom är oförskämt stort, inrett efter senaste modet, men framför allt, tomt. Vi kanske inte ens lagar mat, utan äter något färdigt, tar ett piller eller en shake. Sen är det dags att placera enheten i docka till nästa dag, dvs man sätter sig i soffan tills det är dags att sova. Nästa morgon är det samma sak igen... Är det verkligen livskvalitet?!

Brustet hjärta

Femtio kvinnor om dagen dör i hjärt- och kärlsjukdomar i Sverige. En variant är "Brustet hjärta-symdromet", takot zsubo kardiomyopati. Sjukdomen beskrevs för första gången på 1990-talet i Japan och fick sitt namn utifrån sin form, som påminner om en bläckfiskfälla. De flesta som drabbas av denna sjukdom är kvinnor som passerat klimakteriet, 50-80 år.

Det är en farlig akutsituation av hjärtsvikt och ter sig som en akut hjärtinfarkt, men EKG och blodprover visar att det inte är någon infarkt. Vid ultraljud av hjärtat ser man att vänster kammare fått en speciell form.

Orsaken är hög emotionell stress. Det kan vara ett dödsfall, skilsmässa, en bilolycka eller något annat som utlöser stor stress. Patienterna med denna diagnos visar mycket höga halter av stresshormon i kroppen och en orsak att just kvinnor i postmenopaus drabbas är att hormonet östrogen minskar vid klimakteriet och just östrogen är ett hormon som minskar mängden stresshormon i blodet.

Syndromet går tillbaka inom någon vecka om behandling sätts in och patienterna är symtomfria ett år efter attacken.

Behandlingen består av läkemedel som vidgar blodkärlen, är blodförtunnande och hjärtstärkande. Tyvärr är sjukdomen relativt okänd för läkarna vilket minskar möjligheten till rätt diagnos och korrekt behandling.