Släppa taget

De som känt mig sedan barnsben skulle nog beskriva mig som stark, orädd och framåt. Jag har nog alltid varit social, vänlig och pratglad. Dock har jag under senare år insett att det finns en annan sida av mig, en sida som jag inte är så stolt över...

Min s.k. mörka sida visar på en rädd, osäker liten tjej som längtar efter att bli sedd och älskad för den hon är. När jag inte trivs så bra med mig själv, så blir jag inåtvänd, sitter ensam hemma och jag klarar inte av att andra ens tittar på mig!

Om en kille på något sätt är vänlig och hjälpsam och kanske t.o.m. visar något intresse för mig, så klassar jag honom som "smörig". Jag utgår ifrån att han inte ser mig som person, utan bara är ute efter sex. Varken de eller jag får någon chans...

Jag trodde ärligt talat inte att jag präglats så hårt av tidigare erfarenheter, men de svek jag utsatts för har gjort mig hård, otillgänglig och full av misstro. Det kommer att krävas en hel del jobb för att våga igen... Att släppa någon inpå mig och tro att han faktiskt kan tycka om mig precis som jag är och att han vill vara med MIG, det känns väldigt långt borta just nu.

Jag läste nyligen en liten berättelse i en tidning, där liknelsen handlade om behandling vid ett drogberoende. Berättelsen var om en man som rasade utför ett stup och fastnade längsmed bergväggen. Han ropade på hjälp och fick till svar: Om jag ska kunna hjälpa dig måste du släppa taget!

Det krävs mod att ta emot hjälp, det krävs mod att våga ge sig in på okänt vatten... Men min fråga är: hur ska ett kontrollfreak som jag kunna släppa taget?!