Bristande självkänsla

Jag döpte bloggen till "Jag kan" men kanske skulle jag ha benämt den "Jag är bra" istället. Idén med bloggen är ju att jag ska peppa mig själv och andra att ta vara på sina unika tillgångar och göra det bästa av det.

I mitt fall så brukar jag ha ganska högt självförtroende och jag vet vad jag är bra på - förutom när det gäller fysiska prestationer. Det är min akilleshäl om något. Om jag i arbetslivet visar framfötterna och kan säga att det här är jag bra på, så blir jag direkt en liten rädd mus så fort det handlar om något fysiskt. Då kryper jag ihop och känner att jag kan inte, jag är värdelös...

Jag har dessutom svårt att se personen Ella. Det enda jag ser är det yttre och enligt mina mått mätt så duger jag inte. Jag har någon underlig idé om att jag borde se ut som en fitnessmodell för att duga. Vem säger det?! Hur många ser ut som en modell över lag?

Den här osäkerheten ställer till det för mig med tanke på mitt framtida arbete. Jag behöver, både personligen och för min framtida yrkesutövning, bli tryggare i mig själv och säga: Jag är bra precis som jag är!

Faktum är att jag aldrig kommer att uppnå elitnivå i någon sport, men det strävar jag ju inte heller efter. Jag skulle ju säga till andra att så länge de gör sitt bästa och försöker utveckla sina förmågor så är det jättebra - kanske är det läge att jag börjar intala mig själv detsamma! Som jag skrev tidigare - varför jämföra sig med andra?! Det intressanta är ju din egna utveckling!

Som en person i min närhet sa: Ella, du är en fantastisk tjej med härlig utstrålning som man inte kan låta bli att tycka om! Däremot är du inte rolig att ha att göra med när du deppar ner dig och ser dig som en tjockis, då är du rent av hopplös!

Nu får det vara slut med vältrandet i självömkan! Nu är det dags för mig att inse vilken fantastisk tjej jag är och jag hoppas verkligen att även ni inser hur fantastiska och unika ni är!